På DN:s ledarsida skriver Hanne Kjöller idag om att Mona Sahlin hävdar att vissa står långt ifrån arbetsmarknaden trots att jobben har blivit 100 000 fler än samma period förra året. Hon menar att det nästan blir "filosofiskt" att tala om att någon står långt ifrån arbetsmarknaden "för hur långt är längst bort?" Jag kan hålla med om att det är en dålig metafor, men filosofiskt, knappast. Inte för den som inte har varit i arbete på ett decennium och som har slussats mellan datortek och praktikplatser. Så vad är lösningen? Ge upp på dessa människor och satsa pengarna på annat? Nej det är ju just dessa grupper som staten ska satsa på när det är högkonjunktur.Sen menar Hanne Kjöller att de som står längst ifrån arbetsmarknaden börjar komma in nu. Som bevis för det nämner hon att arbetslösheten för utrikesfödda sjunker snabbare än svenskfödda. Grejen är ju att man inte behöver stå långt ifrån arbetsmarknden bara för att man är "utrikesfödd". De flesta står otroligt nära arbetsmarknaden. Att de inte får jobb på grund av arbetsgivares fördomar är ju en annan sak. Sen ska man inte sticka under stol med att till exempel språkproblem och posttraumatisk stress gör att även invandrare kan stå långt ifrån arbetsmarknaden. Det är inget filosofiskt i det. Rent praktiskt heter lösningen en bra svensk utbildning för invandrare och stöd till de som varit med om hemskheter i hemlandet.
Förresten: när jag jobbade på a-kassan "handlade" jag en man som hade blivit torterad när han var på besök i sitt hemland. Papper efter papper, läkarintyg fulla med stämplar. Det finns lika många exempel på vad det är att "stå långt ifrån arbetsmarkanden" som det finns arbetslösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar