Självmord är inte den enda indikationen på att unga mår dåligt

Nu blir jag trött. När vuxna bråkar om hur ungdomarna mår och om det verkligen stämmer att självmorden ökar bland unga. På DN debatt skriver David Eberhard att "eftersom antalet människor som mår dåligt har ökat drastiskt, så borde ju antalet personer som tar livet av sig också öka markant. Men så är alltså inte fallet."
Jag kan bara säga hur det är i min omgivning. Bland mina vänner är det fler som har sökt hjälp för psykiska problem än som inte har det. Många berättar samma historia. En av de första frågorna som möter en från vården är "Har du försköt att ta ditt liv?" Om man svarar nej på den frågan är man inte värd hjälp. Det säger de såklart inte men svarar man rätt, det vill säga att man försökt ta sitt liv, då tas man på allvar. Det kanske är så att jag har kompisar som mår extra dåligt men jag tror inte att det här är ett undantag. Det är ett faktum att unga mår dåligt. Problemet är att ingen vill se det. Ingen vill betala för hjälpen. Resultatet blir att de ungdomar som har föräldrar som ställer upp och ser problemen kan söka privat hjälp medan de andra får invänta att de blir så sjuka att de förtjänar hjälp, det vill säga försöker ta livet av sig.
Tänk er att en person i 50-års åldern skulle söka hjälp för psykiska problem. Kanske berätta att han eller hon inte pallar att gå till jobbet. Inte äter och skär sig själv. Skulle vårdpersonalen då skicka ut personen bakvägen bara för den svarat fel på frågan: har du försökt begå självmord? Knappast. Det här är åldersdiskriminering.
Experterna kan säga vad de vill. Självmorden kanske inte har skjutit i höjden, so what? Jag tycker att det är tillräckligt illa att mina vänner inte får den hjälp de behöver!

Förresten: kan det vara så att självmordstatistiken ser ljus ut bara för att vården bara tar sig an de som redan försökt begå självmord. Syniskt? Javisst, men ganska rimligt.

Ps. kolla in Annas kommentar nedan. Mycket tänkvärd.